Jag har alltid haft en lite hes röst. Inte så att jag låter som en gammal storrökare, mer att jag flera gånger fått frågan om jag är jazzsångerska. Ibland har hesheten blivit värre, t ex efter en lång kväll där jag försökt göra mig hörd på krogen, men det har alltid blivit bra igen efter någon dag, och det har alltid varit hanterbart. Fram tills jag började jobba i klass för ett och ett halvt år sen.
Till en början funkade det bra, men jag märkte tydligare och tydligare sambandet mellan långa arbetsdagar och en trötthet i rösten och att jag hade lite småont i halsen efter jobbet. Framförallt när jag sjungit mycket i ett för mig lite för högt läge som passar eleverna, men även efter en dag där jag höjt talrösten för att höras ordentligt. Till slut i vintras när jag nästan tappade rösten efter mina torsdagar, som är mina längsta arbetsdagar, bestämde jag mig för att kolla upp det hela, och jag fick via jobbet komma till en läkare som direkt remitterade mig till en öron-näsa-hals-läkare. Denna första läkaren kikade i min hals via näsan med en liten tunn spagettiliknande sak med en liten liten kamera i änden. Lite läskigt, men egentligen gjorde det inte särskilt ont. Han kunde konstatera något som han inte såg vad det var, så det blev vidare remiss till en foniater med andra verktyg, och där var jag häromdagen. Jag sitta och vackert räcka ut tungan medan läkaren filmade mina stämband med en kamera, den här gången via svalget. Jag fick försöka säga iiiiiiiii i flera olika röstlägen. Tillsammans kunde vi sen titta på mina stämband på film på datorn. Jättecoolt! Det visade sig att jag har en polyp som sitter på vänstra stämbandet, vilket jag också kunde se klart och tydligt på filmen. Polypen har troligtvis funnits där sen jag var liten. Nu har jag fått remiss till en logoped, men troligtvis behöver polypen opereras bort för att komma tillrätta med problemen jag har.
Det är förstås inte så kul att veta att något inte är som det ska, och att jag troligtvis behöver opereras, men samtidigt känns det som en otrolig lättnad att veta vad felet är. Jag har alltid känt mig lite dum som inte lyckas sjunga ordentligt, fast jag haft massvis med sång- och röstlektioner. Jag yogar mycket, och är blåsmusiker, så det här med hur man andas har jag liksom också full koll på. Det har alltid känts som att det läcker ut en massa luft när jag sjunger så jag inte orkar hålla fraserna ordentligt, och nu vet jag att det är precis det det gör! Polypen gör att stämbanden inte sluter tätt, och i vissa röstlägen rör sig det ena stämbandet alldeles för långsamt, hänger liksom inte med i svägarna. När jag spelar klarinett funkar det hur bra som helst att hålla långa fraser, så jag har liksom inte fått ihop det, men nu förstår jag. Folk har i all välmening påmint mig om att använda stödet, att jag inte ska vara så lat utan andas in ordentligt när jag talar, och jag har försökt ta till mig alla goda råd, men utan resultat.
Nu ska det bli jättespännande att få komma logopenden och se vad det kan hjälpa. Och om det sen blir operation, vad händer med rösten då? Förändras den? Kommer jag kunna sjunga sådär snyggt som jag upplever att alla musiklärare runtomkring mig kan? Mycket av identiteten sitter i rösten, och att inte ha en fungerande röst är verkligen ett stort handikapp, Av dem som drabbas av röstproblem är en stor andel lärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar