Unga lärare som inspirerar!

Igår var jag på okonferens med unga lärare. Egentligen förstod jag inte riktigt vad jag anmält mig till, men eftersom jag själv om bara två veckor blir för gammal för att räknas som ung tänkte jag att jag hakar på. Begreppet okonferens betyder helt enkelt att ämnena bestäms på plats.

Att ämnena för konferensen inte var bestämda i förväg kan ju tyckas lite suspekt, har man inte haft råd att anlita vettiga föreläsare, eller har man inte orkat planera upp dagens innehåll? Så visade det sig inte alls vara. Efter en kort presentation av deltagarna, som kom från både förskola, skola, kulturskola, kommunal och privat verksamhet och dessutom med geografisk spridning från Trelleborg till Kiruna var det dags för diskussioner. Strukturen för dagen var klar och tydlig, enligt modellen Open spaces. Open spaces är en modell som tillkommit efter insikten att iband händer det bästa på en konferens faktiskt i kaffepauserna, det är då man får chans att diskutera det man verkligen vill. Formen är tydlig och ämnena bestäms av oss deltagare. Fyra priciper gäller: vilka som än deltar är det rätt personer, vad som än händer är det det som ska hända, när det börjar så är det rätt tid och när det är slut så är det slut. Dessutom gäller en lag: använda fötterna, dvs när du fått ut tillräckligt av en diskussion går du vidare till nästa.

Under förmiddagen satt jag med i diskussioner kring vitt skilda ämnen: Vad är egentligen kunskap? Får man vara positiv? Hur använder vi it i skolan? Jag fick höra många berättelser från engagerade och nytänkande unga lärare, som inte är rädda för att synas och höras och ifrågasätta varför man gör på ett visst sätt. I it-diskussionen fick jag se exempel på en väl fungerande lärplattform, (med det göteborgs-vitsiga namnet Hjärntorget) och exempel på fördelar med att använda den när man gör prov. Du kan avkoda namnen när du ska rätta arbeten, du kan ha självrättande prov där eleven direkt ser resultatet och det rätta svaret. Jag fick också höra andra lärare berätta om hur de använder bloggar i undervisningen och fördelar med det, till exempel att det blir lättare för elever som är sjuka att jobba hemma. På Kulturskolan där jag arbetar kommer vi under våren göra en it-satsning och igår fick jag med mig många idéer och goda exempel på vad man kan göra. I kunskapsgruppen var vi inte lika konkreta utan hamnade i en diskussion kring vad kunskap egentligen är och svårigheten i att mäta kunskap i ämnen som musik och bild. Vi pratade förändrad kunskapssyn och hur viktiga faktakunskaperna är eller inte är i dagens samhälle. Alla grupper antecknande på blädderblock och under eftermiddagen kunde vi på så sätt ta del av varandras diskussioner. Vi fick även miniföreläsningar och lärares yrkesetik, kollektivavtal och om hur det är att arbeta som arbetsplatsombud.

Det talas om att för få studenter väljer lärarutbildningen, så att de lärare som utexamineras inte är bästa tänkbara, men när det gäller gänget jag träffade igår råder ingen tvekan. Jag mötte duktiga, initiativrika, intresserade lärare som jag är övertygad om gör ett bra jobb ute på sina arbetsplatser.

Diskussionerna från igår kommer att fortsätta, delta du också på http://www.lararforbundet.se/ung, eller på twitter #unglarare.

Lära för livet eller för fröken?

Mina klasselever har får lyssna på en saga om Mozarts liv och rita till. I ena klassen var vi i klassrummet och de satt tyst vid sina bänkar och lyssnade och ritade. I andra klassen var vi in vår vanliga musiklokal och de fick lov att sitta på golvet och lyssna och rita. Vilket skillnad det var i koncentration och sitta still. I klassrummet var barnen som ljus, medan på mina mattor och på golvet var det helt omöjligt att lyssna, de flesta ålade omkring och lyssnade väldigt sporadiskt. Visst är det fysiskt svårare, för att om du sitter på en stol kommer du inte lika därifrån och du har ett avstånd till kompisen bredvid, men jag funderar ändå på om det kan ha att göra med hur barnen applicerar det de lär sig i nya situationer. Har de förstått varför de ska sitta still och lyssna har de förmodligen lättare att göra det i en ny och annorlunda situation. Nu brukar eleverna vara duktiga och lyssna hos mig också, men här fick de lov att sätta sig på en annan plats i rummet, eller om de ville, lägga sig ner och lyssna. Har de lärt sig att räcka upp handen för att att det är sätt för att få alla att komma till tals, eller bara för att det gör fröken glad? Om man inte har fått reflektera över det man gjort och förstått orsaken går det ju inte att förstå att man ska använda sig av det man lärt sig i andra situationer. Lära för livet eller för att fröken blir glad?

KDs nya(?) skolpolitik

Idag kan man läsa på DN debatt om KDs nya skolpolitik. Till en början finns det faktiskt ganska mycket jag håller med om. Man menar att skolan ska ha ett uppdrag när det gäller barn och ungdomars värderingar, inte bara när det gäller att nå upp till kunskapsmålen. Skolans mål kan inte bara vara att skapa individer som är anställningsbara på arbetsmarknaden, utan skolan ska bidra till att vi blir fungerande kloka individer som kan föra samhällsutvecklingen framåt. På mina lektioner i rytmik är det ett lika stort mål för mig att eleverna ska våga synas och ta plats, att lära sig samarbeta med varandra, och att lära sig att allas röst är lika mycket värd, som att de lär sig gå i puls eller göra rätt steg, så jag hoppas och tror att det jag gör kan bidra med en liten skärva till detta. Gemenskap och samarbete är fina ord som inte bara ska stanna vid just fina ord utan genomsyra skolverksamheten. So far är vi helt överens alltså. Jag menar också att dessa frågor behöver ta större plats i skolan än vad de gör idag.

Men sen kommer vi till lösningarna. Hur skapar vi en bättre och modernare skola? Då är lösningen enligt KD mer auktoritet till lärarna och befogenheter att beslagta mobilerna (vilket de redan kan). Jag är så jävla trött på det här med mobilerna! Kan vi inte använda dem i undervisningen i stället, och lära barnen telefonvett, som att ha dem på ljudlös i vissa lägen, och inte använda dem vid fel tillfällen. Sen vill man i den här "nya" skolpolitiken tillbaka till betyg i ordning och uppförande. Det är så dumt så jag vet inte hur jag ska kommentera det. Inte ett ord om ökade resurser till skolan. Inte ett ord om att förbättra för lärarna och därmed öka statusen i yrket så att vi får mer kompetens i verksamheten. Inte ett ord om att minska storleken på klasserna. Man verkar inte ha satt sin fot i skolan eller träffat en enda lärare om man tror på det här.

Lärarlegitimation

Lärarnas tidning har idag ett reportage från Karlskoga med anledning av oklarheterna kring musiklärare och lärarlegitimationen. Eller oklarhet, förvirringen verkar snarare total kring vad som gäller och ingen som utformat regelverket kring legitimationen verkar ha tänkt på oss lärare i Musik- och Kulturskolan. Fram tills nu hade jag förstått det som att vi kan bli legitimerade, men nu verkar det som att vi måste ha erfarenhet från grund- eller gymnasieskola för att få legitimationen.

Jag tror att det rätta vägen för oss på musik- och kulturskolorna är att kämpa för att vi också blir en skolform, så att vi inte blir ett b-lag precis som artikeln antyder. Jag är är anställd av en kulturskola där men har mitt arbete förlagt till en grundskola där jag har rytmik för barn i skolår ett och två. Jag tycker det här är en fantastisk lösning, eftersom jag kan tillhöra ett arbetslag på Kulturskolan där jag får stöd och kan utbyta idéer och erfarenheter med andra som arbetar med samma sak. Jag hade inte tackat ja till det jobbet om jag hade blivit anställd direkt på den skolan, det hade varit för ensamt. Hoppas inte att den här formen av anställningar kommer att motverkas från ett eller annat håll, och hoppas verkligen att vi kan bli legitimerade även om Kulturskolan står för anställningen!

Belgienbesök

Det här höstlovet är det fullt ös på Kulturskolan. Vi har besök av 70 musikstuderande ungdomar och vuxna från en musikskola från Belgien. Igår repade vi tillsammans och i kväll blir det stor konsert. Vi fick också chans att sitta ner och prata med lärarna som arbetar där. Otroligt spännande att få höra om deras verksamhet, som ser väldigt annorlunda ut än vår. Man arbetar ungefär lika mycket och tjänar lika mycket som vi, men det är bara tiden med eleverna som är schemalagd, övrig tid disponerar man helt själv. Man undervisar 22 timmar i veckan. Man har mycket mindre ansvar för schemaläggning, rekrytering av elever etc. utan fokus verkar ligga mycket mer på undervisningen. Den största skillnaden är undervisningsupplägget. Musikskolorna är statligt finansierade, och därmed är det också statligt styrt hur undervisningen är upplagd. Eleverna tillbringar 3,5 timmar i veckan på musikskolan, man har förutom lektion på instrumentet obligatorisk teori, kammarmusik och sång. Varje termin är det uppspelning för en tillresande jury och då är det klassiska stycken som gäller om man går klassisk inriktning. Hårda bud med andra ord. Visst finns det fördelar, eleverna får mer tid med läraren än våra, och det är tydligt vad som förväntas av en och allt verkar väldigt proffsigt. Eleverna spelar jättefint, vilket märktes när vi repade orkester på eftermiddagen. Men samtidigt blir det en otrolig press p g a terminsuppspelningarna, vilket lärarna tycker är jobbigt, och om en elev helst vill spela lady gaga låtar funkar det inte riktigt. Man är tvungna att styra repertoaren hårt.

På kvällen igår åt vi tacos som mina kollegor och föräldraföreningsföräldrar fixat. Vi hade planerat lite aktiviteter i form av en frågesport, men det visade sig ganska överflödigt för både belgarna och våra ungdomar kan konsten att roa sig själva alldeles ypperligt. När alla var mätta tog det inte lång tid innan instrumenten plockades fram, och genast var vi ett gäng som dansade belgiska folkdanser i ett rasande tempo och under mycket skratt. Jag har mött ganska många ungdomar, men jag har sällan mött såna glada och som dem som var med igår. Som vågar bjuda på sig själva. Jag tror att det bygger på att man har en väldig trygghet i sig själv och att man har lärt sig att man duger som man är. Här tror jag ju såklart som musiklärare att en del i det kommer från att man spelar ett instrument och har lärt sig att våga ta plats.  Plötsligt dansade jag och sextonåriga trumpeteleven en vals som om det var den naturligaste saken i världen. Att jämföra med en del högstadieelever som jag träffar som inte ens våga hålla någon av motsatt kön i handen under en musiklektion. I debatten kring hur den svenska skolan egentligen mår, och för dem som tror att ungdomar idag har en slapp och nonchalant attityd hade jag gärna velat visa upp gårdagskvällen som ett exempel på att det inte alltid ser ut så. Är det ungdomarna från igår som tar över världen i framtiden är jag inte det minsta orolig.