Lära för livet eller för fröken?

Mina klasselever har får lyssna på en saga om Mozarts liv och rita till. I ena klassen var vi i klassrummet och de satt tyst vid sina bänkar och lyssnade och ritade. I andra klassen var vi in vår vanliga musiklokal och de fick lov att sitta på golvet och lyssna och rita. Vilket skillnad det var i koncentration och sitta still. I klassrummet var barnen som ljus, medan på mina mattor och på golvet var det helt omöjligt att lyssna, de flesta ålade omkring och lyssnade väldigt sporadiskt. Visst är det fysiskt svårare, för att om du sitter på en stol kommer du inte lika därifrån och du har ett avstånd till kompisen bredvid, men jag funderar ändå på om det kan ha att göra med hur barnen applicerar det de lär sig i nya situationer. Har de förstått varför de ska sitta still och lyssna har de förmodligen lättare att göra det i en ny och annorlunda situation. Nu brukar eleverna vara duktiga och lyssna hos mig också, men här fick de lov att sätta sig på en annan plats i rummet, eller om de ville, lägga sig ner och lyssna. Har de lärt sig att räcka upp handen för att att det är sätt för att få alla att komma till tals, eller bara för att det gör fröken glad? Om man inte har fått reflektera över det man gjort och förstått orsaken går det ju inte att förstå att man ska använda sig av det man lärt sig i andra situationer. Lära för livet eller för att fröken blir glad?