Semester

Var på jobbet sista dagen för den här terminen igår, så nu sitter jag här alldeles ledig och käkar långfrukost på golvet vid min lilla franska balkong. Egentligen är jag lite skeptisk till vårt arbetstidsavtal, jag hade mycket hellre slutat fem i stället för sju under terminerna, mot att jobba några extra veckor i juni och kanske något lov, men just nu känns det såklart jätteskönt med ledig tid. Terminen avslutades med en resa till Århus med orkestern jag är med och leder. Fyra riktigt lyckade dagar med boende på varndrarhem i bokskog, uppskattade konserter, museibesök och mycket "hygge". För mig var det en riktig höjdare att besöka Aros konstmuseum tillsammans med ungdomarna. Eftersom det var jag som planerat att vi skulle gå dit var jag lite nervös för hur det skulle falla ut, modern konst och tonåringar. Det gick hur bra som helst, så himla spännande att uppleva videokonst och installationer med eleverna, som har en ett helt annat perspektiv än vad jag har och lägger märke till helt andra saker i konsten. Jag hörde kommentarer som "kan vi gå ett varv till", "vi kan inte stanna så länge i varje rum, jag vill hinna se allt", och "vi kanske kan åka hit nästa år med mamma också". Aros är ett av de häftigaste museerna jag någonsin besökt. Coolast var regnbågen högst upp på huset, där man går runt och ser hela staden i regnbågens alla färger.

Vi hann också med två konserter. En på ett torg mitt i stan, där molnen precis sprack upp lagom tills vi skulle börja spela, så det var gott om folk på caféerna och parkbänkarna runtom. På måndagen spelade vi på en Rudolf Steiner-skola. Det blev stor succé, vår söta trummis fick skriva autografer och vi fick spela extranummer under stort jubel. Jag fick passa på att öva mina danska ordentligt när jag stod och pratade med ett gäng elever efter konserten. De försökte lära oss svenskar att säga "Fem flade flödeboller på et fladt flödebollefad" under mycket fniss. Så här bra lät Pirates of the carribean:

Skönt att jag fortfarande har kvar förmågan att sova länge, sov till tolv dagen efter att vi kom hem. Förbättringspotential till nästa resa är helt klart att ha med fler föräldrar som löser av oss lärare ibland så man kan få lite fritid. Dagarna blir väldigt intensiva. Men jag är helt klart sugen på att resa med alla dessa fina ungdomar snart igen!

Nu återstår bara att ställa om kroppen och sinnet på ledighet, det brukar ta lite tid för mig. Snart väntar yogakurs, provence, fjällen och annat mysigt!

Leve paddan!

Jag vill dela med mig av en liten summering av min första termin med min jobb-ipad.  Jag är en person som har extremt svårt att hålla reda på saker, jag tappar nycklar, slarvar bort lappar och glömmer att ta med mig saker dit jag ska. Det här är inte bara lite småjobbigt, utan det är verkligen ett stort stressmoment för mig, att hela tiden glömma bort att ta med viktiga saker, att lägga nyklar på fel ställen, att hålla ordning bland mina papper och jobbprylar. Att jag varje vecka undervisar som musiklärare på fem olika ställen gör inte saken bättre. Tidigare har det varit ett ständigt planerande, vart ska jag i morgon, vad behöver jag ha med mig, listor på tisdagseleverna, vilka noter jag behöver till dem, vilka cd-skivor, vilka instrument, anteckningsboken med lektionsplaneringen, kalendern, jäklar jag glömde packa ner titanic som Clara så himla gärna vill spela, vi tar den på gehör, nya rör till saxofonen på skola två, torktrasa till eleven på skola tre, planeringen på vad som ska spelas på konserten till skola ett. Och allt detta strax innan jag åker hem varje kväll trött i huvudet efter en hel dags arbete. 


I vintras fick jag en egen jobbipad, och det har underlättat min vardag så mycket. Kalendern finns i paddan (synkat med telefon och dator) alla lektionsanteckningar och annat kom ihåg finns i evernote (också synkat), alla mina låtar, musik och bakgrunder jag använder finns där, så jag slipper glömma att ta med just den och den cd-skivan. Jag kan dessutom spela upp dem i valfritt tempo mha amazing slowdowner. Vi spelar lätt och snabbt in det vi gjort utan att jag behöver komma ihåg att kånka med mig inspelningsutrustning. Vi gör bakgrunder i garageband. Jag har kontakt med elever och föräldrar via mejlen och kan direkt mejla ljudfiler och små inspelningar vi gjort på paddan, och jag slipper ha i minnet att skicka det där mejlet lite senare när eleverna slutat. Alla världens låtar finns på youtube och spotify, behöver inte komma ihåg att kolla upp och ta med. Nästa steg i höst är att scanna in alla noter, så jag alltid har tillgång till allt det materialet också. Riktigt allt finns ju förstås inte i paddan, svårt att trycka in saxofonen eller lunchlådan tillexempel, men det har verkligen underlättat otroligt mycket och gjort mig till en bättre lärare. Leve paddan!

En studentspelning

Idag har vi spelat på studentutsläpp med orkestern jag leder på kulturskolan. Vi är tre orkesterledare, två äldre manliga kollegor, som jag trivs kanon att jobba med, och så jag.

När vi rullat in med bilen och släpet på skolgården kliver vi ur för att börja packa ut alla saker. En man kommer mot oss för att hälsa oss välkomna och tar i hand med min kollega. De känner igen varandra sen tidigare, och mannen säger att det är roligt att vi är där i år igen. Jag sträcker också fram armen och presenterar mig eftersom vi inte setts förut. Mannen från skolan tar visserligen min hand och säger hej, men vänder sig sedan snabbt åter till min kollega och frågar: -vad behöver DU för saker, ska DU låna båda bas- och gitarrstärkare?. Jo, så här är det, försöker jag bryta in, eftersom min kollega redan har huvudet halvvägs in i bakluckan för att packa ut sakerna, men jag blir totalt ignorerad av mannen från skolan, som fortsätter till min manliga kollega: -vill DU att jag tar ut trummor till er också? Där ger jag upp och tänker att det egentligen är rätt synd om mannen som inte förstår att jag leder en orkester, att jag vet vilka prylar en orkester behöver, att jag är tillräckligt stark för att bära fram dem, och att jag på att utmärkt sätt kan kommunicera vad jag har för behov.

En polyp

Jag har alltid haft en lite hes röst. Inte så att jag låter som en gammal storrökare, mer att jag flera gånger fått frågan om jag är jazzsångerska. Ibland har hesheten blivit värre, t ex efter en lång kväll där jag försökt göra mig hörd på krogen, men det har alltid blivit bra igen efter någon dag, och det har alltid varit hanterbart. Fram tills jag började jobba i klass för ett och ett halvt år sen.

Till en början funkade det bra, men jag märkte tydligare och tydligare sambandet mellan långa arbetsdagar och en trötthet i rösten och att jag hade lite småont i halsen efter jobbet. Framförallt när jag sjungit mycket i ett för mig lite för högt läge som passar eleverna, men även efter en dag där jag höjt talrösten för att höras ordentligt. Till slut i vintras när jag nästan tappade rösten efter mina torsdagar, som är mina längsta arbetsdagar, bestämde jag mig för att kolla upp det hela, och jag fick via jobbet komma till en läkare som direkt remitterade mig till en öron-näsa-hals-läkare. Denna första läkaren kikade i min hals via näsan med en liten tunn spagettiliknande sak med en liten liten kamera i änden. Lite läskigt, men egentligen gjorde det inte särskilt ont. Han kunde konstatera något som han inte såg vad det var, så det blev vidare remiss till en foniater med andra verktyg, och där var jag häromdagen. Jag sitta och vackert räcka ut tungan medan läkaren filmade mina stämband med en kamera, den här gången via svalget. Jag fick försöka säga iiiiiiiii i flera olika röstlägen. Tillsammans kunde vi sen titta på mina stämband på film på datorn. Jättecoolt! Det visade sig att jag har en polyp som sitter på vänstra stämbandet, vilket jag också kunde se klart och tydligt på filmen. Polypen har troligtvis funnits där sen jag var liten. Nu har jag fått remiss till en logoped, men troligtvis behöver polypen opereras bort för att komma tillrätta med problemen jag har.

Det är förstås inte så kul att veta att något inte är som det ska, och att jag troligtvis behöver opereras, men samtidigt känns det som en otrolig lättnad att veta vad felet är. Jag har alltid känt mig lite dum som inte lyckas sjunga ordentligt, fast jag haft massvis med sång- och röstlektioner. Jag yogar mycket, och är blåsmusiker, så det här med hur man andas har jag liksom också full koll på. Det har alltid känts som att det läcker ut en massa luft när jag sjunger så jag inte orkar hålla fraserna ordentligt, och nu vet jag att det är precis det det gör! Polypen gör att stämbanden inte sluter tätt, och i vissa röstlägen rör sig det ena stämbandet alldeles för långsamt, hänger liksom inte med i svägarna. När jag spelar klarinett funkar det hur bra som helst att hålla långa fraser, så jag har liksom inte fått ihop det, men nu förstår jag. Folk har i all välmening påmint mig om att använda stödet, att jag inte ska vara så lat utan andas in ordentligt när jag talar, och jag har försökt ta till mig alla goda råd, men utan resultat.

Nu ska det bli jättespännande att få komma logopenden och se vad det kan hjälpa. Och om det sen blir operation, vad händer med rösten då? Förändras den? Kommer jag kunna sjunga sådär snyggt som jag upplever att alla musiklärare runtomkring mig kan? Mycket av identiteten sitter i rösten, och att inte ha en fungerande röst är verkligen ett stort handikapp, Av dem som drabbas av röstproblem är en stor andel lärare.