Idag har vi spelat på studentutsläpp med orkestern jag leder på kulturskolan. Vi är tre orkesterledare, två äldre manliga kollegor, som jag trivs kanon att jobba med, och så jag.
När vi rullat in med bilen och släpet på skolgården kliver vi ur för att börja packa ut alla saker. En man kommer mot oss för att hälsa oss välkomna och tar i hand med min kollega. De känner igen varandra sen tidigare, och mannen säger att det är roligt att vi är där i år igen. Jag sträcker också fram armen och presenterar mig eftersom vi inte setts förut. Mannen från skolan tar visserligen min hand och säger hej, men vänder sig sedan snabbt åter till min kollega och frågar: -vad behöver DU för saker, ska DU låna båda bas- och gitarrstärkare?. Jo, så här är det, försöker jag bryta in, eftersom min kollega redan har huvudet halvvägs in i bakluckan för att packa ut sakerna, men jag blir totalt ignorerad av mannen från skolan, som fortsätter till min manliga kollega: -vill DU att jag tar ut trummor till er också? Där ger jag upp och tänker att det egentligen är rätt synd om mannen som inte förstår att jag leder en orkester, att jag vet vilka prylar en orkester behöver, att jag är tillräckligt stark för att bära fram dem, och att jag på att utmärkt sätt kan kommunicera vad jag har för behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar