Telemann och rocktolvan

Idag har jag haft konsert med mina fina elever. Pianister, saxofonister och klarinettister har under veckan setts i mindre ensembler för att repa in ett par låtar var och idag var det dags att presentera resultatet. För en del var det första gången, uppklädda, pirriga och förväntansfulla, och för de äldre mer en rutinsak, något mellan skoldagen och fredagskvällens begivenheter. Idag tyckte jag verkligen om mitt jobb. Jag gillar blandningen av att ha hand om de yngre eleverna som sätter sina första tretonslåtar i total förvirring, men med stor stolthet, och de äldre som säkert spelar saxkvartett som det svänger om så att det är en njutning för mig att få vara med. Fast ibland är de rutinerade inte bland de äldre. Min tolvåriga kanonelev har övat in två satser i en telemannsonat och idag rev vi av dem. Även saxfröken har varit tvungen att finslipa sextondelsräkor de seneste dagarna, men så kul det var att kunna presentera resultatet!

Jag har en bra chef!

Förra veckan var min chef och tittade på en lektion jag hade. Såklart hade vi kommit överens om en dag när jag stigit upp kvart i fem för att undervisa på Möja på förmiddagen, och där jag grupperat ihop elever som inte brukar spela tillsammans, men det hela fungerade bra och jag fick positiv respons. Min chef tyckte att jag hade ett bra tempo i undervisningen, att det inte var någon dötid mellan momenten, och att alla hängde med på det jag förklarade.

Det är visserligen bara min tredje kulturskola jag arbetar på,  men ingen av mina tidigare chefer har tagit sig den här tiden att varje år besöka alla anställda i undervisningssituationen.  Ingen av de grundskolor jag varit på har det här systemet heller mig veterligen. Egentligen borde det vara en självklarhet, att den som leder och fördelat arbetet också syns där arbetet utförs, men så verkar alltså inte vara fallet. I många fall arbetar chefen i ett helt annat hus, och ser inte ens i förbifarten i korridoren sina medarbetarei en situation tillsammans med eleverna. Jag vet att rektorer är otroligt stressade och pressade, med fler och fler arbetsuppgifter, budgetmöten hit och dit, men att leda och fördela arbetet måste vara prio ett, och det måste vara en omöjlighet om man inte finns där arbetet pågår.