Det här höstlovet är det fullt ös på Kulturskolan. Vi har besök av 70 musikstuderande ungdomar och vuxna från en musikskola från Belgien. Igår repade vi tillsammans och i kväll blir det stor konsert. Vi fick också chans att sitta ner och prata med lärarna som arbetar där. Otroligt spännande att få höra om deras verksamhet, som ser väldigt annorlunda ut än vår. Man arbetar ungefär lika mycket och tjänar lika mycket som vi, men det är bara tiden med eleverna som är schemalagd, övrig tid disponerar man helt själv. Man undervisar 22 timmar i veckan. Man har mycket mindre ansvar för schemaläggning, rekrytering av elever etc. utan fokus verkar ligga mycket mer på undervisningen. Den största skillnaden är undervisningsupplägget. Musikskolorna är statligt finansierade, och därmed är det också statligt styrt hur undervisningen är upplagd. Eleverna tillbringar 3,5 timmar i veckan på musikskolan, man har förutom lektion på instrumentet obligatorisk teori, kammarmusik och sång. Varje termin är det uppspelning för en tillresande jury och då är det klassiska stycken som gäller om man går klassisk inriktning. Hårda bud med andra ord. Visst finns det fördelar, eleverna får mer tid med läraren än våra, och det är tydligt vad som förväntas av en och allt verkar väldigt proffsigt. Eleverna spelar jättefint, vilket märktes när vi repade orkester på eftermiddagen. Men samtidigt blir det en otrolig press p g a terminsuppspelningarna, vilket lärarna tycker är jobbigt, och om en elev helst vill spela lady gaga låtar funkar det inte riktigt. Man är tvungna att styra repertoaren hårt.
På kvällen igår åt vi tacos som mina kollegor och föräldraföreningsföräldrar fixat. Vi hade planerat lite aktiviteter i form av en frågesport, men det visade sig ganska överflödigt för både belgarna och våra ungdomar kan konsten att roa sig själva alldeles ypperligt. När alla var mätta tog det inte lång tid innan instrumenten plockades fram, och genast var vi ett gäng som dansade belgiska folkdanser i ett rasande tempo och under mycket skratt. Jag har mött ganska många ungdomar, men jag har sällan mött såna glada och som dem som var med igår. Som vågar bjuda på sig själva. Jag tror att det bygger på att man har en väldig trygghet i sig själv och att man har lärt sig att man duger som man är. Här tror jag ju såklart som musiklärare att en del i det kommer från att man spelar ett instrument och har lärt sig att våga ta plats. Plötsligt dansade jag och sextonåriga trumpeteleven en vals som om det var den naturligaste saken i världen. Att jämföra med en del högstadieelever som jag träffar som inte ens våga hålla någon av motsatt kön i handen under en musiklektion. I debatten kring hur den svenska skolan egentligen mår, och för dem som tror att ungdomar idag har en slapp och nonchalant attityd hade jag gärna velat visa upp gårdagskvällen som ett exempel på att det inte alltid ser ut så. Är det ungdomarna från igår som tar över världen i framtiden är jag inte det minsta orolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar